Alla vi är människor, alla vi har känslor
Ibland känner jag för att släppa taget i allt och alla. Sluta bry mig om allt och alla samt gå någonstans lång bort från vart jag befinner mig just nu. Jag orkar inte stå i centrum och ta emot allt skit, rent utsagt. Det är så mycket man går igenom, men ingen bryr sig mer än om sig själv. Ska jag också sluta bry mig om andra, så att de får känna på hur det känns?
Jag trodde att livet skulle vara frid och fullt. Men, under många år har jag hela tiden känt motgångar. Speciellt med mina nära och kära. Jag som trodde att kärleken gick ut på att ta hand om den man älskade och få sin älskade att känna sig som om man duger.
Det är dessa typer av motgångar som får en att vilja ge upp hoppet på allt och alla. Jag orkar seriöst inte mer. När fan ska jag kunna vara glad på utsidan samtidigt som jag är det på insidan? Jag orkar inte vara positiv och glad men vara helt förkrossad inom mig.
När ska detta sluta? Jag vill bara vara lycklig med mina nära och kära samt med min kärlek. Jag vill att min kärlek ska kunna förstå mig och inte säga emot mig. Jag vill liksom ha en hjälpande hand, det är det enda jag begär. När jag mår som dåligast.
Ett leende kan betyda mer än att man är glad. Jag begär inte så mycket. Så snälla du, snälla, finns vid min sida när jag har det dåligt.
En person som mig, kanske en person som dig som läser detta, har någon gång känt: "Jag gör allt i min makt, för att alla ska må bra, men jag får ingenting tillbaka."
Det är detta vi människor måste lära oss. Att inte bara ta utan även kunna ge tillbaka. Man ska kunna vara en hjälpande hand även om man inte tror att man kommer vara till stor hjälp.
Försök, åtminstone, att få alla i din omgivning att känna sig glada på riktigt. Men, glöm inte bort sig själv. Våga säga att du behöver hjälp. Att du inte mår så bra. Att du behöver prata med någon och be personen att lyssna utan att angripa dig. Alla vi är människor och alla vi har känslor. Som liten, som stor. Som ung, som gammal. Ta hand om varandra, livet är kort. ❤
Jag trodde att livet skulle vara frid och fullt. Men, under många år har jag hela tiden känt motgångar. Speciellt med mina nära och kära. Jag som trodde att kärleken gick ut på att ta hand om den man älskade och få sin älskade att känna sig som om man duger.
Det är dessa typer av motgångar som får en att vilja ge upp hoppet på allt och alla. Jag orkar seriöst inte mer. När fan ska jag kunna vara glad på utsidan samtidigt som jag är det på insidan? Jag orkar inte vara positiv och glad men vara helt förkrossad inom mig.
När ska detta sluta? Jag vill bara vara lycklig med mina nära och kära samt med min kärlek. Jag vill att min kärlek ska kunna förstå mig och inte säga emot mig. Jag vill liksom ha en hjälpande hand, det är det enda jag begär. När jag mår som dåligast.
Ett leende kan betyda mer än att man är glad. Jag begär inte så mycket. Så snälla du, snälla, finns vid min sida när jag har det dåligt.
En person som mig, kanske en person som dig som läser detta, har någon gång känt: "Jag gör allt i min makt, för att alla ska må bra, men jag får ingenting tillbaka."
Det är detta vi människor måste lära oss. Att inte bara ta utan även kunna ge tillbaka. Man ska kunna vara en hjälpande hand även om man inte tror att man kommer vara till stor hjälp.
Försök, åtminstone, att få alla i din omgivning att känna sig glada på riktigt. Men, glöm inte bort sig själv. Våga säga att du behöver hjälp. Att du inte mår så bra. Att du behöver prata med någon och be personen att lyssna utan att angripa dig. Alla vi är människor och alla vi har känslor. Som liten, som stor. Som ung, som gammal. Ta hand om varandra, livet är kort. ❤